RVSP: maybe attending
Är inte den enda som sysslar med detta sociala mjölkande av kompisrelationer heller. Jag håller som bäst på att organisera 1-årsfesten av butiken och kontrollerar därför listan av "attendings" ganska regelbundet. Just nu är det 26 som OSA:t ja, 20 kanske, 7 nej och 22 personer har inte ens brytt sig om att svara. Det blir en ganska saftig diff om dessa maybe's kommer förbi. Hur ska man kunna planera då? Är det såna som har tänkt gå, men vill spela svåra och upptagna? Eller vågar dom inte säga nej?
Har egentligen bara ett budskap:
RVSP, to attend, or not attend. THAT is the question.
Slut på det roliga
Skiter i om ingen läser det, får se det som egenterapi.
Relationer, kärlek, tvåsamhet. Fy fan vad det är knepigt att få att fungera. När man träffar någon som man blir så himla kär i, allt funkar så bra, det pirrar i magen vid blotta tanken på henne/honom. Sen tar det bara slut. För att ena parten inte längre vill. Avvisad och bortkastad så som gårdagens fina middag blir rester som hamnar i soptunnan. Förmultnar till ingenting. Borta och kommer aldrig mer igen. Nya människor korsar ens väg och historien upprepar sig själv. Ibland korsar nya människor vägen när man är mitt i. Rör till allting, får en att avvika, bara för att man ibland försent ska inse att det är en trasig väg, en trasig bro som stupar mitt i en stenig ravin. Och man faller. Faller och slår sig sönder och samman.
Lyckosamma är de som inser vart den vägen slutar, långt innan man kommit så långt, då det fortfarande finns en väg tillbaka till den stora, trygga landsväg man åkte på från början. Men så insiktsfulla är vi oftast inte. Vi vill upptäcka nya serpentinvägar, spännande, krokiga, med uppförs- och nedförsbackar. Över floder, korsa gränser, upp i bergen tills vi inser att bron är trasig, och vi stupar.
Måste det vara en avvägning mellan tråkig motorväg och livsfarliga bergsdiken?
Fett inaktiv,
Här kommer en sjukt bra länk iallafall. Jag är ett fan av Tv program, sajter och bloggar som framkallar riktiga skratt, såna där högljudda, äkta skratt, inga småleenden inte. Typ som America's funniest homevideos. Fan vad jag skrattar åt hundar som springer runt sin svans, barn som ramlar i gungor, tjockisar på en pulka som åker utan kontroll rakt mot ett träd. Det är humor!
Här kommer länken, den fick iallafall mig att skratta högt (i synnerhet nr 4)
It's not always sunny in Emma-land
Har råkat ut för en del motgångar på sistone må jag säga. Kan det bero på dålig karma? I hope not.
Glömde min iPod i Mexico, inte bra. Det gjorde inte så mycket eftersom jag spelade musik via min walkman-mobil. Tills i fredags, då den stals från jobbet. Ingen försäkring, bara att fortsätta betala av den medan jag har min gamla. R.I.P my lovely pink phone..
Min detox gick inte heller så bra, som man kanske kan ha räknat ut vid det här laget. Bristen på uppdateringar efter dag 3 berodde mest på att jag bara pallade till dag 3. Bra där.
Har mer eller mindre tagit uppehåll med killen för de kommande 2 åren. Eller nåt sånt.
Men va fan, shit happens. Jag kunde ha det sämre ställt. Man får vara tacksam för det man har, eller hur?
Detox, dag tre
Ännu en dag med massa grönt te. Sover sjukt mycket och sjukt bra. Kroppen blir trött av att leva på lite kalorier, det märks. Lyckas tillomed somna utan TVn på. Framsteg!
Mår alltså riktigt bra, ingen direkt hunger, eller saknad av något.
Fast jo, man blir ju lite sugen på att gå till Medis en dag som denna. Äta mjukglass på en parkbänk, eller ta ett glas vin på en uteservering. Vår. Fy fan vad nice.
Detox, dag två
Jag är mycket nöjd över att kunna meddela att jag mår, efter omständigheterna, bra. Det kan å andra sidan bero på att jag igår lyckades med konststycket att äta en club sandwich, pommes, bearnaisesås, röka 5 cigg och dricka en cappuccino inom loppet av 3 hrs. Hahahaha. Bra detox va?
Idag har jag börjat bra iallafall; massa grönt te, inga cigg, inget kaffe. Gut gut gut. Nu kör vi!
Konsumtionshets
Man kan ju alltid drömma..
Jag tycker om att köpa kläder, och ju billigare desto bättre. Och desto större kvantitet.
Inatt kände jag mig rastlös och bestämde mig för att packa upp mina resväskor (en vecka efter hemkomst, rekordtidigt!). Då kom jag till insikt:
Det är äckligt hur mycket kläder jag har.
Fick panik och började slänga ut massa tröjor ur garderoben, en hög för slängkläder, en hög för säljakläder. Resten skulle hängas in prydligt och i färgscheman. Galgarna tog slut långt innan kläderna var färdighängda. Då saknade jag fortfarande en resväska och en tunna soptvätt som är hos mamma. Helt sinnessjukt.
Tror det har att göra med bristen på ekonomiska konsekvenser för min del. Många slutar shoppa eftersom pengarna tar slut, man har hyra att betala, kläder är dyra osv. Men som den eminenta 2nd hand shopparen jag är, blir månadens klädkonto minimalt. M a x 500 kr. Och ändå växer berget.
Det funkar inte. Bor man på 20 kvm så som jag gör, blir det helt ohållbart väldigt fort. Så, rensning på G. KOM OCH KÖP!!!!
Peter Swartling och jag
Fick celebert besök imorse, strax efter öppningstid. Han fastnade för en klänning i fönstret, fotade och mmsade den till någon. Gick omkring lite medans han väntade på svar. Samtidigt gick min hjärna på högvarv för jag kunde inte komma på hans namn! Enda jag hörde i mitt huvud var Daniel, Clabbe, Kishti och...!!! Va fan!
Sen frågade han om det var okej att sitta i soffan medan han väntade.
Jag: Visst är det du som höll på med Idol?
Peter: Nej... Jo, det är jag.
Jag: Men nu är det väl slut med det?
Peter: Ja det var inge kul längre.
Jag: Nej, det märktes.
Peter (inte så glad): Tack.
Jag: Haha nej inte så alltså, men det var liksom inte lika bra längre.
Undrar om jag lyckades rädda situationen? Vi satt iallafall och läste en gammal ELLE där han citerades i samband med en intervju med Robyn. Sen pratade vi om den svenska musikindustrin, om klänningen han höll i, om mitt butiksnamn ("Heter du Loca?" Haha), och summan av kardemumman var att jag fick massa beröm för kläderna och inredningen. Coolio.
Emma Loca <3 Peter Swartling
Tänkte nästan berätta att hans ex Jennifer Brown är en stammis, men jag ångrade mig, det kanske vore lite väl stalker varning. Haha.
Tjuvar
En brud frågade efter priset på en handväska. Trots att jag är ganska säker på att den kostar 198:-, MINST, sa jag 149. För att vara lite sjysst, butiken var ju trots allt helt nedsläckt.
Hon går iväg till spegeln och frågar sin kille om råd, Inget konstigt med det förstås. Så medan Nassim hjälper en kund med en klänning och jag ringer elektrikern så står hon borta vid dörren och speglar sig.
När de sen ska betala ligger det en klänning i väskan! Inte vilken som helst heller, utan en ny, ganska dyr, sådan. WTF!? Så vad säger man? "Eeeh, ursäkta, men har du lagt in en klänning här i?" "Näe, den va så" "Jaha"
Vi tog ut klänningen och packade in den i en påse. Killen skulle betala. Medges ej. Otippat.
Ha! Och innan dess försökte hon pruta ner väskan till 100 kr! MED KLÄNNINGEN I. Vilka människor det finns
alltså..
Detox, dag ett
I'm doing it my way.
Inget kaffe. Ingen alkohol. Inget nikotin. Inget rött kött. Inget socker. Inga mejerier.
Nu har det gått snart 12 hrs på mitt första dygn och jag har inte ätit någonting än. Ska nog gå och köpa lite frukt innan jag svimmar. Det här kommer aldrig funka "Kan jag inte äta bullar till min latte, då äter jag hellre inte!" Hahahaha.
Så, det här ska alltså vara i 10 dagar. Hur länge tror ni jag pallar?
PS. Jag har redan rökt en cigg, se det som en ledtråd. DS
Farbror och jag
Min farbror är en trevlig filur. Han är godhjärtad, men lite speciell. Eftersom vi faktiskt bor i samma byggnad, och båda är ensamma, blir det att vi umgås mer än vi kanske skulle gjort annars. Ibland äter vi frukost tillsammans, ibland middag*. Vi pratar om väder, jobb och allmänna saker. Inte särskilt djupt alltså.
På sistone känner jag dock att han börjat tappat konceptet om mitt och ditt. Det här med space och integritet har krackelerat.
Det började med att han käkade upp mat som mamma lämnat till mig nere i hans kylskåp. Ok, tänkte jag först. Det var ett misstag, han måste trott att maten var till honom. Sen började mamma märka matlådorna, men de fortsatte att försvinna. Inte okej. När jag sen började lägga min mat i hans kylskåp efter att mitt gått sönder och han började sno med sig hela falukorvar, chevrestubbar och massa annat ut till landet på helgerna fick jag nog. Den här mannen tjänar hur mycket som helst, och att då ta mat från sin fattiga brorsdotter, det gör man inte.
I somras gick han in en morgon i min lägenhet med sin extranyckel bara för att fråga om jag skulle åka till Trollbäcken. Jag hade ju herrbesök också, förstå hur mysig vibe det blev efter det.
Och igår kom jag hem sent efter den underbara crêpesmiddagen, gick in för att säga hejdå innan resan. Då säger han att jag fått post från Karolinska. När jag plockar upp det ser jag att kuvertet redan är öppnat. Nu var det ju mina testsvar från neurologen, och inte klamydiabrev eller annat pinsamt. Men ändå, inte okej. Jag frågade honom om han hade öppnat det och han ba: Aaaaa. Som att det var världens självklaraste sak. Jag är så feg och vågar inte säga nåt. Kanske ska börja öppna hans post i protest. Två snokisar som vet allt om varandra. Perkins och jag liksom.
*Middag är för honom te och smörgås. Alltså äter vi ingen mat.
Hejdå mitt vinterland
Summan av the cardemum är att jag drar ifrån detta inom 38 hrs och bryr mig därför inte nämnvärt. Let it snow! Kan man inte få en vit jul, ja då är det ju inte mer än rimligt att man får en vit påsk. Eller?
Eftersom jag är en så pass snäll vän så postar jag en länk där ni kan bli lite gladare.
Let me know what you think!
Jävla tjuv!!
För nån vecka sen kom en gammal bekant till butiken. Vi hade setts på Hoffmaestrokonserten, men eftersom hennes mamma och min mamma inte längre är vänner (efter att hon lurat hela latinogänget på massa cash) så kände inte jag riktigt för att vara supertrevlig mot dottern heller. Men, eftersom jag av naturen är snäll, sa jag "Hej hej, allt väl? Hälsa mamma, ha det så bra, vi ses!"
Jo tack, hon ockuperade sig i min butik under flera dagar i följd pga detta korta samtal. Fine, det kan jag leva med. Tjejen har kanske inga vänner, tänkte jag. Så jag lät henne hållas. Tills hon började name-droppa som en manisk Bindefeld. Hela krogstockholm känner hon tydligen, den här skumma bruden.
Iallafall så pratade jag med mamma dagen efter hennes besöksmaraton var över och mamma blev helt förskräckt. "Akta dig för henne, hon är kleptoman och mytoman, precis som hennes mamma"
Först trodde jag att mamma var övernojjig och projcerade sin ilska över sin väninna på dottern. Men NEJ! När jag kom till jobbet på eftermiddagen visade det sig att en av mina one of a kind designplånböcker stulits under dagen då bitchen varit där. Coincidence? I think not.
Nu har jag snackat lite med en gemensam bekant som vi har och hon har tydligen varit inlagd på psyket, är manisk och helt rubbad. Vad jag bryr mig desto mer om är att min vackra plånbok är borta och inget kan få tillbaka den. Odjis hantverk! Så, ser ni en turkos skinnplånbok med rött sidenfoder, då är det tjuven som håller i den och det är fritt fram att slå ner henne. Thank you very much.
Odji skär ut delar till plånböckerna och väskorna
Music makes the people come together
Tack Alex för detta tips, sjukt bra låt!
Let's add some hours to the clock
3 dagar tills jag åker. Under dessa 3 dagar ska jag, förutom att arbeta heltid, göra följande: TVÄTTA EGNA KLÄDER, SORTERA OCH BÖRJA TVÄTTA 40 KG 2ND HAND KLÄDER, GÖRA LISTOR FÖR SAMT PACKA 2 ST RESVÄSKOR, ÄTA MIDDAG MED L-WORD, LUNCHA MED ASPEN, STÄDA MIN LÄGENHET, GÅ TILL DOKTORN, KÖRA BODYJAM, PREPPA MIN IPOD MED NY MUSIK, FIXA LAGRET I BUTIKEN, SÄGA HEJDÅ TILL ALLA NÄRA OCH KÄRA. (sistnämnda får nog ske via sms, annars blir det härdsmälta.)
Ja, och det mesta ska ske innan kl 11, men efter 18.30. Mat, sömn och toatid är ej inkl. Har heller inget busskort, så alla resor sker promenix-style.Tight schema. Känner magsåret växa redan nu.
PS. Är det någon som kan, eller känner någon som kan, jobba 26 mars - 5 april? It's urgent.
